MittLiv

¤ Glott på Tre 5-liters dunkar me sköljmedel utan etikett om vilken som är vilken doft. Hmmm.....

¤ Fått ny kyl&frys.

¤ 4 tvättar körda. (minst lika många koppar kaffe druckna)

¤ Disken gjord.

¤ Badrummet städat.

¤ Rensat ytterklädesgarderoben från sommarskor.

¤ Förberett vissa kläder för packning.

¤ Ändrat tandläkartid till W.

¤ Gjort rent tangentbordet.

¤ Rökt typ 10 cigg...

¤ Varit & handlat en tidning.

Allt till tonerna av Alanis Morissette. (men nog måste jag ha missat nåt?!)

Som en smäll rakt in i en betongvägg.
Skakande, smärtsamt, totalt oöverkomligt.

Nån dag....kanske....
Jag kan inte göra det här ensam. Jag kan inte ta mig igenom det själv.....
Jag har förlorat min styrka.
Kanske hade jag aldrig nån?
Kanske va det bara inbillning?
Styrkan jag trodde att jag hade....finns inte....

är onödiga.

Ibland skriver man bara precis vad som flyger i en.....utan att tänka först....

Just det, att tänka, jag tycker inte jag har gjort annat på sistone.
Och det gör ju ingen nytta alls.
Men jag måste få försöka.
Jag måste.
Jag vill ju......visa....att det går.
Inte att tänka såklart, tack, det har jag redan märkt att det går vare sig man vill eller inte.
Jag vill....ju bara....

Äh, skit samma....
Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på men allt jag kan göra är att visa min förändring....
Om inte annat för min skull, men oxå för allas skull....
Alla som är mig nära. Alla som betyder nåt för mig.
Dom som finns i mitt liv....

Jag kan, jag kunde, det trodde jag ju inte själv faktisk, och jag vill visa det.

Men hur gör man när man inte ens får en chans till det....

På om det verkligen finns en mening med allt.
Tyvärr så tror jag inte det längre.

Jag är helt slut.
Vet inte var jag ska göra av mig....
Trött, slut, utpumpad....

Börjar ha några år på nacken nu.
Detta va inte mitt första bloggställe.
Och visst har jag väl haft lite uppehåll då & då.
Men det är bra äckligt att läsa. Såklart jag har minnen från mina sjukaste, jobbigaste perioder. Men att läsa om känslorna & tankarna gör att jag känner mig som en helt annan person idag, mot när jag skrev vissa av inläggen.

Och så är det väl oxå.
Jag är inte densamma idag. Mycket har hänt & mycket har jag gjort.
Bra & dåliga saker....
Mest dåliga känns det som idag. Saker som jag skulle ha kunnat klara mig igenom om jag kämpat mera.
Ångesten är väl något jag får leva med.
Dom dåliga besluten oxå!
Det enda jag kan bevisa är att jag inte är densamma idag. Inte påverkad av sjukdom & mediciner.
Jag har alltid trott på styrkan i en förändring!
Hur ska man annars överleva?

Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar en. Och det skulle väl vara hoppet om en förändring kanske?! Men jag undrar jag... Jag trodde en gång. På förändringarnas makt. På himlen & helvetet.
Det som hände mig var....inte den rätta.....

Tänk om jag hade fortsatt kämpa för att nå förändringen utan dom besluten som följde me på vägen.....
Jag är helt säker på att det hade gått att göra annorlunda.
Synd att jag var så påverkad av mig själv, att jag inte fattade bättre.....
Jag såg inte ens....
Paniken var större än viljan & styrkan....
Hemskt....
Nu straffar det sig....

*suck*

För jag tror nog att det verkar som att det är på den här bloggen jag kommer hamna i slutändan!
Känns så nu iaf!
Så alla goa vänner, som hittar mig här, fortsätt vidare! Jag försvinner inte!!!

Puss&Kram

Men jag klarade mig igenom dan iallafall.
Nu är stora dottern hemma från första skoldan, och om ett tag ska jag hämta den lilla från dagis.
Jag kan egentligen inte fatta att det känns så himla mycket svårare nu än vad det gjorde i vintras tex.
Vad är det jag har vaknat upp ur egentligen? Vad är det som har hänt med mig?
Är det kanske bara så här det ska vara? Eller?

Nej, det kan inte vara meningen att det ska va på det här viset....eller är det kanske precis så det är?
Usch, jag känner mig helt förvirrad, och jag behöver nog lite hjälp på traven tror jag.
Jag kan nog inte bara vänta och tro att tiden ska läka. Göra så som jag alltid gjort. Köra på till jag kraschar. Det vore väldigt dumt av mig om det skulle bli så igen, men tyvärr är risken väldigt stor!

Dammsugning och halva disken är gjord. Lite allmän städning, och tvätten i tumlaren i tvättstugan.
Snart är dan slut, bara ett par timmar till och det är tillåtet att falla ihop, sjunka....*suck*
Dags att rycka upp sig ur koman.
Riva i och börja om.
Hur?
Jag undrar fortfarande!
Hur F*N då??!!

Och vi gick upp aningens för tidigt!
Visst är det skönt att slippa stressa, men det är ju samtidigt inte så kul att bara sitta & vänta på att få gå.
Nåja, en träningsdag och testa hur lång tid allting tar är ju inte fel det heller...

Vad ska då jag göra idag?
Tänkte åtminstone försöka vara duktig och städa! Tvättstugan har jag oxå. Och handla ska jag.
Lite svårt har jag fortfarande att ta mig för med saker.
Men det blir kanske bättre?!
Just nu känns det inte så, men, men.

Lite sol tänkte jag försöka få oxå! Då slappnar man av lite.....

Men i det stora hela då??!!
Det är ett helvete detta!

Hur vänder man på en sån här situation?!
Jag har inte den blekaste aning.
Jag bara plogar på utan att titta åt sidorna ens.
Men jag måste försöka ta mig uppåt nu.
Får inte sjunka för djupt mellan varven....
Kanske får jag ro....
Kanske får jag panik....
Men till slut så blir det säkert bra.
Får inte sluta kämpa bara!!! (behöver kanske ha lite hjälp på traven, vad vet jag, jag är inte alls trygg i mig själv just nu!)

Puss&Kram

På fullaste allvar att det som inte tar död på en, gör en starkare.....
När det väl går att gå vidare alltså.
Vilket kan vara nog så svårt i vissa situationer.
Herregud alltså....hur många gånger har inte jag haft oddsen emot mig egentligen, på både det ena och det andra sättet?
Men....
Jag är ju kvar....
Vete fan varför alla gånger, men här är jag iaf.
En sann överlevare, som har klarat sig igenom mer än dom flesta och tänker fortsätta med det oxå!

Puss&Kram

Ni har väl inte glömt?

faktiskt.....
Det knallar, om man nu kan säga så.
Vet inte hur detta ska gå riktigt, men vet man nånsin det om nånting?
Jag borde ha lärt mig det vid det här laget, att det inte finns några garantier för nåt alls.
Men det känns rent ut sagt för jävligt.
Jag vill inte må så här.
Det får va bra nu.....

P&K

Går inte att äta.....

Mår illa....

Tarmarna stökar....

J*a sjukdom det här.....

Helt sönderstressad är jag oxå....

Kommer aldrig sluta bra detta......

Help....

Gör jag just nu.
Vet inte riktigt hur detta ska sluta.
Allt har vänts upp & ner, och jag är nerkörd i botten.
Uppgivenheten har drabbat mig hårt, som en sten i huvet.
Jag har ingenstans att ta vägen & ingenting jag kan göra....
Har grävt mig djupare neråt ett tag, och nu är jag på botten...
Jag klarar inte detta....
Jag är helt slut & jag är helt ensam om det.
Jag famlar i mörker & jag ser inget ljus....